avenuelesbian

19850626-20100503
Brasse

Min vän, våran trio.


Valborgsmässoafton var vi hos dig och du satt så liten och svag i ditt duntäcke. Det var uppenbarligen jätte viktigt för dig att vi var hos dig, den dagen. Kom ihåg att det regnade. Kom inrusande i lägenheten så där halvbitter som bara jag kan för håret var förstört och du satt bara och flinade som vanligt. Fint, mitt hår var förstört och där sitter en av mina bästa vänner med cancer. Man skäms så mycket idag(!!!). Alla dessa "vardags"problem man har...
Folk trilla in och vi dracka och lyssnade på bra musik (från Målles MAC dator). Din blick var så speciell. Frågade hundra gånger som vanligt om du hade ätit och drukit, du hatade mitt tjat. Blandade mer saft till dig så att du skulle få i dig något. Var väldigt viktigt att behandla dig som alla andra, det gjorde du klart för oss i tidigt skede men nu skulle du ju vara hyfsat frisk. När det var dags för utgång så orkade du inte, vi hjälpte dig in till sängs och fixade lite i lägenheten.........

"Ja, sov hos mig!"

Första Maj tvåtusentio satt vi, dina vänner på en restaurang på Avenyn, ca 5minuter ifrån dig. Hade försökt ringa dig hela dagen för att du skulle vart med. Du var verken med eller svara på din telefon.
Den kvällen vet jag fortfarande inte om den är den värsta eller två dagar senare.

Akuten. Rätt som det är så befinner vi oss där. Hela gänget och du. Alla sladdar och dina osamannnhängade ord.

Måndag, och jobb. Du ligger nu på intensiven. Avbryter jobbdagen för att åka till dig med Målle. Vi pratar knappt med varann. Helt tomma. Sitter utanför i timmar i väntan på att gå in till dig. Där ligger du. Men ännu mer slangar och aparater. Målle är knäpptyst och jag sitter och babblar på som aldrig förr. Båda bryter ihop och vi går ut och avslutar med "vi kommer snart igen".

"Hon är död"

Hur kunde det gå så snabbt? Varför du? Varför gjorde jag inte mer? varför sa du inte mer? Visste du allt?
Så många frågor och inga svar. 

Sanna min vän, vår vän. Så oerhört älskad och omtyckt. Dagar går, dagar kommer och trion pekar uppåt.
Du är en sann vän, och vi saknar dig så fruktansvärt mycket.

Tänker på dig varje dag som går och tittar lite tätt upp mot skyn, jag vet att du är med och det glädjer mig.
Du har nog lärt mig mest av alla, om livet. Ta vara på livet och varför vara ledsen när man kan vara glad. En riktit sann glädjespridare, inte bara för mig utan för många. Du är värd livet mer än någon annan. För med ditt liv så förlängde du alla andras liv.
Har så sjukt många goa minnen med dig. Jag och Målle pratar fortfarande om vem fan ska nu vara den blåsta, vem ska nu göra dom goaste tabbarna och framförallt, vem ska nu sprida din glädje. Du kommer alltid vara vårat guld, våran trio fast nu uppåt. 

Sitter och ler när jag tänker på allt. Världens finaste människa. Jag vill tacka dig för så mycket du har gjort och så många tankeställare du givet mig.
Jag är så tacksam för att jag fick ha dig i mitt liv och att du fortfarande är med mig.













Nu skall jag snart sova. Drömma glada drömmar om dig för det är det ända man gör! :)

Ps. Du har alltid vart våran Bustis och kommer alltid att vara, men det har vart roligare att säga att du inte fått det. Ds.