Tack!
Jag vill bara tacka för alla fina ord i form av mail mm angående inlägget om Sanna.
Är inte så duktig på att utrycka mig, verken i tal eller skrift när det blir kännsligt men det var skrivet rakt ifrån hjärtat.
Fått ett par frågor ang att förlora en vän och hur man lever med en vän som har cancer.
Jag vet inte riktigt hur man skall svara på det. Alla är så olika. Det viktigaste är nog att man är öppen, ärlig och positiv. Har man frågor så ställ dom. Sanna förväntade sig alla mina "dumma" frågor. Hon tyckte det var bra att man frågade och så fick vi oss rätt så många goa skratt, sån var hon. Man får se en hel del dock. jag har lite sjukhusskräck så var bara med henne en gång. Tappar hår, vikt, aptit osv och det kan ju vara rätt jobbigt att se men det gäller att visa glädje och hopp hela tiden.
Hon ville dock att man skulle behandla henne som vanligt och ta med henne på allt man gjorde. Orkade hon inte vara aktiv så satt hon iaf med.
Att förlora en vän, en bästa vän är som att förlora en del av sig själv. Många vet nog hur det är att förlora en del av sig själv på ett eller annat sätt. Man läker och går tillbaka till vardagen igen men inte på samma sätt, det är ändå ett tomrum. Tror att detta kommer att påverka mig hela livet. Kommer alltid tänka på henne och sakna henne. Jag lär mig dock mer för var dag som går att tänka på allt positivt som var och man ler istället för att gråra.
Prästen sa någonting jag tyckte var väldigt bra/tänkvärt på begravningen. Det var någonting i form med att "Sanna har levt ett helt liv, hennes liv". Det lät hårt, men tänker man på det så är det sant. Det var ju faktiskt hennes liv. Hennes 25år. Man vet aldrig hur långt/kort livet är.
Åter igen. Tack för alla fina ord!
